I studion.

En studio, en ateljé – vad behöver den? Hur formger man ett rum för fritt tänkande och kreativitet? Kan vi föreslå generella riktlinjer? Kanske inte. Alla gör det ju på sitt eget sätt. Vissa fyller den med intressanta föremål, överblivet material och allsköns bråte, medan andra gläds åt raka motsatsen: ordnade, städade rum med rena linjer, vinklar och vässade pennor som väntar i tyst beredskap.

Det här är ett skolrum, behagligt slitet och sparsamt underhållet. En förlåtande miljö som bär omisskännliga spår av många års kreativa ansträngningar. Ibland huserar en grupp kreatörer här. Ibland, om man har tur, kan man få hela rummet för sig själv och breda ut sig hur man vill.

Men själva processen, vad handlar den om? Den kan börja i ett slags kaos, en samling material. Att röra sig på ren intuition i vida cirklar kring ett ämne som ännu inte är helt formulerat. Söka och hitta – en fjäder kanske, eller en skrynklig påse i en lockande citrongul nyans. Sätta upp gamla skisser och anteckningar på väggen. Ett ord, en mening som dyker upp i huvudet – bäst att skriva ner det på en skrivtavla innan man tappar det! Sakta växer ett collage av ord, bilder och små teckningar fram i rummet. Ett universum i miniatyr, både det ena och det andra i fysisk form. I bästa fall börjar man förstå åt vilket håll man är på väg.

Violas målningar springer ur situationer från barndomen – upplevda, drömda eller föreställda, alla med en påtaglig känslomässig laddning. Som en känslornas arkeolog fogar hon samman fragment och skapar ögonblicksbilder av särskilda stunder. En filt, en skymt av en tapet eller hur ljuset faller på en ryamatta; detaljer utgrävda ur minnets gruvor. Det träffar betraktaren rakt i solar plexus, och man tänker: ja, så var det för mig också!

Skriv- och anslagstavlor fylls och suddas ut allteftersom arbetet fortskrider. Det är en så analog process som tänkas kan. Kompositioner växer fram och utvecklas, ibland så fina att de kräver att bli dokumenterade.